Det svider.
Från att ha haft en häst i hela sitt liv till att nu vara utan den. Det är ganska jobbigt, faktist.
Från att ha utvecklat den hästen, så hästen fick rollen som en bror, och sedan är den borta. Det är ganska jobbigt.
Från att ha haft en häst som ingen inte kan gilla, och sedan är den borta. Det är ganska jobbigt.
Från att ha haft en häst som bästa vän, som man uppskattar, och sedan är den borta. Det är ganska jobbigt.
Från att ha Bessi i hela sitt liv, och nu är han borta. Det är ganska jobbigt.
Jag saknar dig, jag behöver dig, jag älskar dig, du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, alltid.
Den gången vi red vilse, jag var jätterädd, men släppte tyglarna och du tog hem mig.
Den gången vi galopperade på en väg, och du stannade inte. Jag vart jätterädd, men du hade bara kul!
Den gången vi gick ut i snön, jag trodde du inte skulle klara det, men du gjorde det, somvanligt. Du klarar allt.
Den gången då Frida, du, jag & Gus skrittade ut i skogen, barbacka. Jag såg dig och Frida framför mig och tänkte "livet kan inte bli bättre".
Ända tills dagen kom. Du åt inte. Du stod bara med huvudet, spetsade öronen när jag kom, men åt inte. Du kom ut i hagen och stod och flåsade hela tiden. Du vart bättre, men beslutet var fast.
Jag sa hejdå och drog min fingrar över din mule och såg transporten åka iväg. Jag visste. Gnistan i mitt liv försvann just nu, den kommer aldrig komma tillbaka.
Det svider, och det kommer det alltid att göra.
Jag får leva med det, leva med att du är borta.
